La Independent: "Vi informerar om det som andra inte tar upp"

Escrito por Rebecka Bohlin

2014-05-28  

KULTUR

Amada Santos, Lidia Vilalta och Tona Gusi gör La Independent på hemmakontor.

Bild: Rebecka Bohlin

En gång var de etablerade journalister. I dag ingår de i prekariatet. Och de jobbar hellre helt gratis än för svältlöner. Feministiskt Perspektiv besöker redaktionen som driver La Independent – en feministisk nyhetstidning på nätet, i Barcelona.

Det är torsdag. Utgivningsdag för La Independent (på svenska: Den oberoende) och Tona Gusi är småstressad. Nättidningen har återigen blivit utsatt för en cyber-attack och när hon försöker logga in via mobil-appen är den helt blockerad.



– Igen och igen! Detta händer hela tiden! suckar hon. Attackerna kommer från hackare. Det är den värsta som hänt oss sedan vi startade tidningen. Vi attackeras från tre håll: Högerextrema, islamistiska grupper och från sexindustrin som gör reklam för Viagra och andra produkter. När det sker måste vi stänga ner sidan, rensa och starta om, vilket innebär mycket jobb. Det är komplexa nätverk som är väldigt starka. Efter 8 mars i år fick vi stänga ner i två hela dagar, berättar hon.
Vi träffas hemma hos Tona Gusi, som bor i en lägenhet i centrala Barcelona. Det senaste året görs varje veckopublicering från ett par datorer härifrån. När La Independent startade 2010 fick den under de första två åren ett statsbidrag via det spanska Kvinnoinstitutet (Instituto de la mujer) – vilket räckte till att hyra en lokal och betala mindre arvoden till skribenterna. Men den spanska ekonomiska krisen gör att det är svårt att beviljas stöd.

– Sådana anslag har skurits ner med ungefär 70 procent och i dag utkommer La Independent helt tack vare volontära insatser, förklarar Tona Gusi.
– Några försvann när texterna blev obetalda. Vi som är kvar nu när vi inte har några arvoden är de verkligt militanta, skrattar Lidia Vilalta. Vi jobbar utifrån ett uppriktigt engagemang.
De är i dag 20-talet personer i redaktionen och de träffas för stormöte en gång per månad. Då får de låna en lokal på journalisthögskolan. Däremellan hörs de via internet, nästan dagligen. För att klara av sina utgifter, som huvudsakligen består av teknikutveckling, uppmanar de sina läsare att bidra frivilligt, med 20 euro per år. De flesta gör inte det. Därför betalar redaktionsmedlemmarna dessutom 100 euro var per år till den gemensamma kassan.

– Vi hjälps åt och publicerar så mycket vi orkar, förklar Tona Gusi.
– Visst hjälps vi åt – men du gör ungefär 70 procent av jobbet, Tona! tillägger Lidia Vilalta.
– Vi är få och vi har inga pengar, det är ett problem naturligtvis. Vi har hur mycket som helst som vi vill göra, eftersom övriga medier inte reflekterar kvinnors villkor och feminismen. Det vi inte kan göra med våra begränsade resurser är undersökande reportage. Vi kan inte heller kräva för mycket av reportrarna. Vi skriver om och bevakar det vi förmår. Ibland lägger vi ut en förfrågan i redaktionen om vem som kan bevaka något som händer, som en demonstration. Kan ingen, är det bara att acceptera.

Eftersom det är torsdag och Tona är upptagen med att lägga ut veckans nummer, tar Lidia mig med på en promenad. Vi passerar några sevärdheter och besöker en pytteliten, spartansk afrikansk lunchrestaurang, med bara ett bord, där Lidia känner ägaren. Bordet är upptaget, så vi tar med maten hem till Lidia, i stadsdelen Raval.

Lägenheten bär spår av de många år hon arbetat som utrikeskorrespondent och biståndsarbetare i Latinamerika och Afrika, bland annat för tidningarna La Vanguardia och Diario de Barcelona.
1992 fick hon nog av journalistiken och bytte bana, berättar hon:
– Då pågick Kuwait-Irak-kriget. Jag såg hur mycket lögner som spreds via pressen, och jag ville inte vara en del av det, en slav under en mediedramaturgi som jag inte hade kontroll över. Så jag började plugga igen och jobbade därefter i flera år för Läkare utan gränser.

Lidia Vilalta trodde att hon lämnat journalistiken för gott. Men när hon i mitten av 1990-talet kom i kontakt med feministiska journalist-nätverk föddes ett nytt intresse.
Hon sätter på afrikansk musik och gör kaffe åt oss.
– Huslig är jag inte, har aldrig varit! Men jag är stark! Och jag är feminist, jag tror att det är något kemiskt som drar mig dit...

Lidia Vilalta är född på 1950-talet och hon var med om kampen mot diktatorn Franco, som störtades 1975. I den kampen var kvinnorna välorganiserade, tog plats och slogs dessutom för sina rättigheter.
– Jag har aldrig varit med i något politiskt parti. Bland grannarna har vi kämpat för kvinnors rättigheter, för bibliotek… Vi är vänster, anarkister! Vi gjorde upp med en massa gamla förväntningar. Jag gifte mig aldrig i kyrkan, trots att mina svärföräldrar krävde det. Jag hämtade inspiration från Simone de Beauvoir och läste att kvinnan inte är fri så länge hon inte är inte ekonomiskt fri. Det gick in i mitt huvud, som ett slag.

Att komma in i den mansdominerade mediebranshen som kvinna ur arbetarklassen innebar att Lidia Vilalta var tvungen att visa vad hon gick för. Gliringar om att hon borde ha klänning och se mer ”kvinnlig” ut lärde hon sig snart att bemöta.
– Jag har varit på många presskonferenser, även i krig. Jag ser ju hur de flesta kvinnor dyker upp i höga klackar. Det skulle jag aldrig göra, jag måste ju kunna röra mig bekvämt! Jag är här för att jobba, inte för att gå på fest och inte för att klä mig på ett särskilt sätt. Skulle jag trycka upp brösten? Jag har ingen behå, man måste kunna säga nej! Jag har värdighet. Min strategi har varit att alltid vara mest påläst. Det har gjort att jag vunnit respekt, förklarar hon.

Lidia Vilalta sade så småningom upp sig från en fast anställning som journalist.
– Jag ville inte ha en hög lön till priset av att inte ha inflytande över mitt jobb. Jag ville bege mig till olika delar av världen!
Hon arbetade i många år som frilans i Panamá, El Salvador, Nicaragua och forna Jugoslavien.
– Jag har sett kvinnors rättigheter komma på undantag gång på gång. I Nicaragua på 80-talet talades det om kamp för jord först, kvinnors rättigheter kan komma senare. Men de kom inte senare och ingen jord fick de.

Rädd har Lidia Vilalta aldrig varit. Hon säger att hon lärt sig arbeta i farliga miljöer på ett säkert sätt.
– Det våld som pågår mot journalister i dag skrämmer mig mer än krig: det ekonomiska våldet. Det kan jag berätta mycket om! säger hon.
Det har blivit kväll och vi möter Tona på restaurangen Escargot, för att prata mer om hur La Independent kom till.
Tillsammans berättar de om hur de sedan början av 1990-talet varit engagerade i ett kvinnonätverk för journalister, Ascociacion de mujeres perodistas de Catalunya, och att de år 2000 gick in i ett liknande internationellt nätverk. Detta ledde så småningom till att de startade nättidningen.
– I Argentina fick vi kontakt med Artemisa, i Italien Women in the city, vi fick kontakt med Marocko och många fler… När vi besökte och såg hur ett nätverk av kvinnor i journalistiken startat den feministiska nyhetsbyrån Cimac i Mexico insåg vi att vi kunde göra detsamma, förklarar Tona Gusi.
Steget från tanke till handling var inte stort. Eftersom de redan genomfört en rad workshops om genus för journalister och migranter fanns ett kontaktnät att bygga vidare på som innebar att en dryg tredjedel av redaktionen redan från start var migranter.

– Vi hade gjort en massa workshops och hoppats få genomslag i medierna. Vi ville nå ut med information om kvinnors villkor och bidra till att språket förändras bort från machismon. Vad hände? Medierna lyssnar artigt men de förändrar inget. Några saker har kanske förbättras, som att våldet mot kvinnor är mer synligt, men vi känner att en egen feministisk nyhetstidning är helt nödvändig om vi ska nå ut med våra frågor! Vi tror på en mer demokratisk journalistik, vi är utleda på vad vi har! Vi vill själva avgöra vad som är en nyhet, fortsätter Tona Gusi.
Att hitta en läsekrets har inte varit svårt. Nyhetsbrevet skickas ut till drygt 3 000 personer. Varje vecka publiceras 11–13 artiklar och ett 20-tal korta notiser, plus ett kalendarium, det mesta på två språk: spanska och katalanska.

– Vi når cirka 20 000 läsare varje vecka. De som verkligen läser är färre. Det vet vi genom google-analys. Ungefär 3 000 personer läser texterna, förklarar Tona Gusi.

Vad har La Independent uppnått?

Tona Gusi: Vi informerar om det som andra inte informerar om. Vi har lyckats bygga upp ett kontaktnät och den som vill ha information om sådant som rör kvinnor och sociala rörelser kan gå genom oss.
Lidia Vilalta: Vi synliggör också hur språket måste förändras. För 30 år sedan tänkte jag inte ens på språket – nu måste jag gå igenom varje text för att se att det inte slunkit igenom machistiskt språkbruk i mina egna texter. Och jag tror också att vi lyckats synliggöra hur kvinnorna förnekas utrymme på grund av ett strukturellt patriarkalt våld.
Tona Gusi: Och vi har synliggjort sexuella trakasserier mot kvinnor i journalistiken. Nu vågar kvinnorna anmäla, vilket vi inte gjorde förut.

Hur mår feminismen i Spanien?

Lidia Vilalta: Den backar. Värst tycker jag är sexualiseringen av barn. Barnen ser pornografi, flickorna ska visa pubis på internet. Flickor förväntas vara alltmer fnittriga, mesiga och de tar på sig kjol om pojkvännen kräver det. De vi hade uppnått när vi bekämpade fascismen, maktfullhet och att kvinnorna kom ut på gatorna, är inte självkart längre. Nu gifter sig folk i kyrkan igen. Och unga tjejer stannar hos en kille som kväver henne.
Tona Gusi: Vi dras fortfarande med problemet att kvinnorna inte avancerar, att de slår i glastaket, motståndet sker ofta subtilt. Det är fruktansvärt, men det är sällan direkt uttalat.

Hur påverkar den ekonomiska krisen er? 

Lidia Vilalta: Jag söker inga journalistjobb längre. Arvodena är högst 30 procent av vad jag brukade tjäna. Då jobbar jag hellre gratis! Vi brukade få 3 000 euro i månaden. Nu får journalisterna 7-800 euro per månad. 600 om det gäller webb-jobb. Journalistisken är prekariserad.
Tona Gusi: Krisen har samtidigt gett energi åt sociala rörelser som bland annat kräver en ny konstitution. Vi ser kvinnor som tar täten i en rad debatter, kraftfulla, uppriktiga kvinnor. Direktdemokratins aktivitet ökar, vilket reflekteras i La Independent. Krisen påverkar dessutom journalistiken, eftersom medierna är bundna till ekonomin och nyliberalismen – pressen är såld. De kastar ut människor – och fyller på med annonser för bilar. Men det väcker ett motstånd, många vill ha något annat.
Lidia Vilalta: Krisen är konkret. Vi talar nu om fattigdom. Människor kan inte betala el, gas och vatten. Det föds en rörelse mot att stänga av för de som inte kan betala. Sociala rörelser kräver förändring och vi skriver om detta: Att de som inte kan betala inte kastas ut, vilket äntligen uppnåtts! Nu får de ackumulera skulden i stället. Vi ser det som en moralisk skyldighet att skriva om allt detta som händer. Hur ska vi vara tysta bara för att vi inte får betalt? Vi är feminister och vi lever själva i den sociala verklighet vi beskriver.

Vad är ni mest stolta över? 

Tona Gusi: Kanske att vi lyckat samarbeta med så många arabiska kvinnor. Att deras texter får genomslag också i andra medier. Frånvaron av frihet för arabiska kvinnor har blivit mer synlig. Vi ger också stort utrymme åt hbt-rörelsen för de får mindre utrymme än hetero-kvinnor. Trans, queens, det tycker vi är viktigt. Vi har tagit oss ett utrymme som vi inte vill förlora. Vi kan reflektera de stora nyheterna från vårt perspektiv. Det är en mer demokratisk journalistik. Vi intervjuar experter som inte syns i andra medier, och de behöver inte vara akademiker.
Lidia Vilalta: Vi har skapat ett frirum för kvinnor. Hade vi inte haft internet hade varit omöjligt. Vi drömmer om att komma ut på tv och radio också. Vi har ett utbyte med med en hbt-grupp som gör webb-tv-inslag som vi lägger ut varannan vecka. Och vi samarbetar med en radiogrupp som berättar om våra nyheter i Mezclate conmigo.

Hur påverkar La Independent debatt-klimatet? 

Tona Gusi: Alla medier vet att vi finns och förhåller sig till oss. Men om de ska referera till oss måste vi göra något särskilt, ringa och berätta om en viktig artikel som de kan plocka upp. De vänder sig däremot till oss när det gäller något som rör arabiska kvinnor, de vet att vi har kontakterna.

Har ni blivit utsatta för hat och hot på nätet? 

Tona Gusi: Förolämpningarna är få. Kanske för att vi är kända journalister. Vår ordförande är väldigt känd.
Lidia Vilalta: Visst har vi fått höra att feminister är fula och att alla är lesbiska, men i vår e-post får vi nästan bara stöd. Vi är respekterade – eller kanske känner de inte till oss? Vårt största problem är inte kritik och motstånd, det är att vi inte får betalt. Vi är prekariatet, och vi hankar oss fram.

Hur hittar ni kraft för att fortsätta? 

Tona Gusi: Interaktionen mellan kvinnor och olika sociala rörelser är spännande att vara en del av. Och alla kvinnor vi möter, som gör saker och kan få genomslag via La Independent, gör att vi känner att vi behövs!
Kvällen börjar bli sen och vi beställer notan.
– Förr i världen skulle det ha varit självklart att bjuda dig som är gäst. I dag splittar vi notan för vi har ju inga pengar, förklarar Tona Gusi.
Hon ber om en låda för att ta hem maten som blivit över.
Vi tar farväl men kommer snart att ses igen, under Nordiskt Forum i Malmö i juni, då Lidia Vilalta är en av debattörerna under ett panelsamtal som jag håller i för Feministiskt Perspektivs räkning, om feministiska tidningar, hat och hot mot kvinnor i journalistiken.
Jag kastar mig i en taxi mot flygplatsen – nästa anhalt Bilbao. Där finns nämligen ytterligare en feministisk nät-tidning som jag skriver om i nästa vecka.